Welcome to

Akolorfulliving

Home / Life / Going back to work

Going back to work

I ärlighetens namn vaknade jag upp med en klump i magen i måndags. Ville verkligen inte gå till jobbet. Och jag lämnade ändå ett jobb som jag älskade för drygt ett år sedan. Hur kunde det bära emot så mycket att komma tillbaka?

Jag tror att det finns ett antal anledningar till detta. Först och främst har min mammaledighet varit grym, alltså tänk semester. I ett helt år. Nu sitter någon arbetsnarkoman där ute säkert och fnyser åt blotta tanken och det kan jag säga att jag också gjorde precis innan jag skulle gå. Jag skulle inte ens vara borta i ett år tänkte jag, hur skulle jag någonsin klara det. Planen var att jag skulle komma tillbaka efter 9 månader, alltså i augusti, och att Kodjo skulle ta resten fram tills det var dags för förskola. Men någonstans innan sommaren kände jag att det inte riktigt var nog.

De första två veckorna när Zion var nyfödd beskrev jag för vänner och kollegor som “absolut INTE det roligaste jag gjort i mitt liv”. Och det var det inte. Särskilt roligt. Han låg ju bara där, skulle matas och bytas på med jämna mellanrum men i övrigt sov han ju bara. Och jag bara satt där. Och glodde. För allt var så nytt. Och läskigt. Och stort. Att ta sig ner med vagnen. Sätta i bilbarnstol, köra bil, åka tåg var det inte tal om. Tänk om han skulle börja gråta. Tänk om han skulle bajsa. Ni vet. Och allt det där hände ju. En sån jävla kontrast till mitt tidigare liv. Här gick jag från en fin karriär i farten, från att träffa nya människor dagligen, mingla, prata, presentera, diskutera, maila, telefonera, äta luncher och ha aktiviteter till att sitta och glo. Och byta blöjor. Plocka fram brösten lite här och var. Men mest glo. Och vänta på att Kodjo skulle komma hem. Vi pratar alltså de första veckorna.

Men när allt inte var lika nytt längre, när jag fick lite grepp om detta nya liv, när det gick lite snabbare att byta blöjor (inte för att skryta men det där med blöjor – I got that shit down, bokstavligt talat), när det inte var ett projekt att ta sig ut längre, när jag fick koll på honom och hur man fick honom att bli lugn, allt det där, när allt det föll på plats (vilket det alltid kommer att göra till alla er nyblivna mammor därute), vilket i stora drag tog ett par veckor, då var det plötsligt soft. För när de bara ligger där och inte gör något annat kan man själv göra annat. Och när jag insåg det – förändrades allt.Så mitt hela år (med undantag från de första veckorna) av mammaledighet har med andra ord varit fantastiskt. Som en semester. Och med Kodjos flexibla schema har vi verkligen kunnat göra det mesta av familjetiden. Så det är lite tur där också.

Ångesten för att börja jobba igen kom sakta krypande strax en månad innan tror jag. Innan dess kändes det som att “äh det är så långt bort fortfarande”. Jag undrade också väldigt mycket över min egen kompetens. Var jag fortfarande bra på det jag gjorde? Jag kom ju knappt ihåg vad det var jag gjorde. Hur gjorde man det? Sen tror jag också nu ett par dagar in att det faktiskt kan vara så att jag blev lite lat under min ledighet. Och det bar emot att faktiskt börja göra saker igen. Saker som jag kanske inte själv valt att göra på min fritid till exempel (ni vet, kolla serier, läsa böcker, träffa kompisar och så). Vilket är lätt hänt. Inte nog med det funderade jag mycket och länge på (som jag misstänker att många andra säkert gör) vad jag egentligen vill göra med mitt liv, hur jag hamnade här och vart jag vill. Ställ dig själv frågan – om du fick välja vad du ville göra om dagarna, vad som helst mellan himmel och jord – skulle det vara att gå till ditt jobb? Så kanske är fallet och i så fall – grattis! Men det ena behöver inte utesluta det andra. Har jag nu insett.

Tre dagar in börjar allt falla på plats. Den första dagen var ren och skär ångest, jag ska inte ljuga. Och som ni kanske förstått ovan så hade det faktiskt inte lika mycket att göra med att lämna ifrån sig Zion (för han är ju trots allt med sin pappa samt att de dagar han är på förskolan är han där endast ett par timmar så jag känner ingen oro eller ont i magen för det riktigt än). Det hade mer med mig själv att göra. Och det är klart att jag saknar honom om dagarna. Jag vill ju bara mosa honom när jag kommer hem men jag kommer ju hem och då är han där. 

Andra dagen kändes desto bättre. Och idag, den tredje dagen, insåg jag vad det var som gjorde att jag älskade mitt jobb och vad det var jag var bra på. Den känslan. Den är allt. Så precis som med allt som är nytt så tar det sin lilla tid innan allt faller på plats. Precis som det kändes att vara nybliven mamma de första veckorna kändes det att gå tillbaka till något som tidigare var självklart. Och idag är jag nog mest glad över att jag valde att gå tillbaka. Inte byta. För det är en trygghet i sig att komma tillbaks till kollegor man känner, ett kontor man hittar runt på och till ett företag som är lite som ett andra hem. Det kanske tar ett tag att hitta sig själv i sin nya roll. Igen. Men det kommer. Det gör det alltid.

Hur kände ni när ni skulle gå tillbaka? Är det någon som ska göra det snart?

To be honest. I didn’t want to go back to work. I really didn’t. And I did leave a job I loved more than a year ago. How could I be so reluctant to go back?

I think there are a number of reasons. First of all, my maternity leave was awesome, imagine having vacation for a year. A whole year. Now I bet there’s a workaholic or two out there that would scoff at the very idea, and I can say that so did I just before I left. I didn’t even want to be away for a whole year, I thought, what would I even be doing for a full year not working? The plan was that I would come back after 9 months, in August, and Kodjo would take the rest until it was time for preschool. But somewhere before summer I felt it was not quite enough.

The first two weeks after Zion was born, I described to friends and colleagues as “certainly not the most exciting thing I’ve done in my life.” And it wasn’t. Particularly enjoyable. He was just laying there, needed to be fed and changed on regular basis but otherwise he was just laying there, sleeping or whatever. slept. And I just sat there. And stared. Because everything was so new. And scary. And big. Getting down with the carriage. Installing the car seat, driving, taking the train was out of the question. What if he started to cry. What if he pooped. And all of that happened. Such a fucking contrast to my previous life. Here I was, with a nice career behind me, went from meeting new people daily, mingling, talking, presenting, discussing, emailing, calling, having lunches and planning activities to just sitting and staring. And changing diapers. Letting my boobs hang out here and there. But mostly staring. And waiting for Kodjo to come home. We are talking the first few weeks.

But when all of that wasn’t as new anymore, when I got some grasp of this new life, when changing diapers went a little faster (not to brag, but that diaper thing – I’ve got that shit down, literally), when it wasn’t a project going out anymore, when I got to know him and how to get him calm if he was crying, all of that, when everything fell into place (which it always does to all of you mothers out there) which basically only took a few weeks, then it was pretty chill all of a sudden. Cause it’s when they just lie there and do nothing else – you have the time to do something else. When I realized that – everything changed.

So my whole year (with the exception of the first few weeks) of maternity leave has really been amazing. Like a holiday. And with Kodjos flexible schedule, we really have been able to make the most of our family time. So we had a bit of luck there too.

The anxiety to start working again came slowly creeping just a month before I started I think. Before that, I felt like “oh it’s so far away still.” I also thought a lot about my own skills. Was I still good at what I did? I could hardly remember what it was that I did. How did I do that? Besides, I also realize (now that it’s been a few days) that perhaps I became a bit lazy during my leave. And I didn’t look forward to actually start doing things again. Things that I might not have chosen to do in my free time, for example (you know, watch series, read books, meet friends and soon). Not only that, I pondered long and hard on (as I suspect many others do) what I really want to do with my life, how I got here, and where I want to go. Ask yourself the question – if you could choose what you wanted to do during the day, anything between heaven and earth – would it be going to work – whatever it is you do? Maybe that is the case and if so – congrats! But one doesn’t need to exclude the other. I just realized now. 

Three days into it everything is starting to fall into place. The first day was pure agony, I’m not gonna lie. And as you may have understood from the above, it didn’t actually have as much to do with leaving Zion (he is, after all, with his father and the days he’s at preschool, he is there only a few hours so I feel no pain for that quite yet). It had more to do with myself. And of course I miss him during the days. I just want to squeeze him when I get home but I do in fact come home at the end of the day, and then he is there.

The second day I felt better. And today, the third day, I realized what it was that made me love my job and what it was I was good at. That feeling. It is everything. So just as with anything that is new, it takes a little time before everything falls into place. Just like it felt to be a new mother the first few weeks it felt to go back to something that was pretty obvious before. And today, I’m mostly happy that I chose to go back. Not to change. For it is a comfort to come back to the colleagues you know, an office you can find your way around and a company that is a bit like a second home. It might take a while to find yourself in a new role. Any new role. Again. But you will. You always will.

How did you feel when you went back to work? Is there anyone out there who is going back soon?
 

One thought on “Going back to work”
  1. Jenny November 4, 2015 on 8:08 pm Reply

    Känner igen mig i varenda ord du skriver, så var det för mig med när jag bärjade arbeta igen i januari och fortfarande känns det så ibland även om jag stortrivs på mitt arbete ? /Jenny

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

To get the latest updates

>> <<

%d bloggers like this: