Welcome to

Akolorfulliving

Home / Uncategorized / A sad week

A sad week

Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 där de precis har sammanfattat veckan som gått. Mörka dagar för Sverige konstaterar man. Och det kan inte vara mer sant. Under den gångna veckan har nog de flesta av oss fått sig en tankeställare. Rasistiskt morddåd på skola i Trollhättan och ännu fler nedbrända flyktingförläggningar. Hur blev det så här?

Hemma hos oss har det funderats och diskuterats. Bland annat kring de olika statusuppdateringar och kommentarsfält som dykt upp i diverse sociala medier. Både från folk man känner och andra som av någon anledning bara poppar upp i ens feed.  

Någon beklagade sig kring bostadsförmedlingen Signalisten som gått ut med ett beslut att ge förstahandskontrakt på lägenheter till flyktingar. Hela fem kontrakt. Fem! Personen i min feed tyckte att det var dåligt för att hen själv stått i kö i sju år och hade barn, trots fyra gånger årshyran hade hen fått nej till förtur då hen blivit bostadslös. Kommentarsfältet dröp av sympatier och medhållande kommentarer. Hur blev det så här? Att de nu kommer hit och tar sånt som tillhör oss, som vi svenska medborgare har rätt till, ska man behöva fly för att få rätt till något i det här landet? Hur blev det så här? En annan kommentar som fångade blicken var en kring Blondinbellas status om brinnande flyktingförläggningar och hur detta kan ske i Sverige. Kommentatorn ville gärna påpeka för Blondinbella att hon faktiskt inte, som personen i fråga själv gjorde, bodde på en mindre ort med ett 30-tal invånare som nu ofrivilligt blivit grannar med en flyktingförläggning med en population på 300 och dagligen utsattes för diverse brott som förstörda rabatter, stulna cyklar och krossade blomkrukor. Hur blev det så här?

En tanke som slog mig var att i ett land där yttrandefrihet förespråkas och där individens rätt att uttrycka sig står högst upp på listan, är det kanske inte så konstigt att få höra åsikter av både ena och andra sorten i diverse sociala medier. Det är inte något som förvånar mig. Vad som däremot förvånar mig är att dessa människor, både i första och andra exemplet uppenbarligen, för vilken intelligent person som helst, jämför päron och äpplen och ändå får så mycket medhåll. Att det finns så mycket stöd för liknande kommentarer och åsikter därute är skrämmande. Och ok, statusuppdateringen i första exemplet må ha varit enbart i syfte att beklaga sig men när man gör det i samma andetag som man menar att det är fel att flyktingar får förtur när man själv stått i kö. Varför ens jämföra de två när det inte på något sätt är jämförbart? Ja, det är trist att du fått nej till förtur men vad har det med flyktingarna att göra? Och av de tusentals lägenheter som bostadsförmedlingen förmedlar – varför tror du att en av dessa fem (fem!) förstahandskontrakt är ett som egentligen borde tillhört dig? 

Vad gäller kommentaren i exempel två – återigen, att kommentera brinnande flyktingförläggningar med “men du bor ju faktiskt inte bredvid en” – vad menar man med det egentligen? Att hade man bott bredvid en så hade man förstått varför någon kan känna ett behov av att bränna ner en? Blir det försvarbart då? Om man har nertrampade rabatter och stulna cyklar. Och varför kan det inte vara Kalle på hörnet som är boven? Nej, det måste vara de nya grannarna, de är ju inte som oss. Hur blev det så här?

För det är just detta näthat, när man sitter där i trygghet bakom sin skärm med bästa internetuppkoppling, i sitt varma kök eller på sin mjuka soffa, med ett glas fyllt med kallt färskt kranvatten, kanske en kaffe och kanelbulle vad vet jag, (och nu har jag inte ens gått in på hur bra vi egentligen har det i Sverige, res till vilket annat land som helst och jämför bara), och spyr ur sig kommentarer till höger och vänster, för min åsikt den har jag ju rätt till eller hur, jämför äpplen och päron, skriver flyktingar och nedtrampad rabatt i samma mening, helt oskyldigt, för det är ju så det är, visst är det, det måste ju vara dem, och man får medhåll, och man skriver lite till, får fler likes, fler kommentarer, mer ved på elden. Och sen sitter man där lite senare på kvällen, med nyheterna i bakgrunden, där det berättas om ännu en nedbrunnen förläggning, kanske tar man en tugga på sin smörgås, skakar lite på huvudet, för det där hade man ju ingenting med att göra. Och när man ser den där löpsedeln och ett Sverige i chock, ja, hemskt är det ju, att det händer i Sverige, vårt trygga land. Hur blev det så här?

Vi har turats om att skola in Zion på förskolan hela veckan. Varannan dag jag, varannan dag Kodjo. Mycket finns att berätta om den här platsen. Lekande snoriga barn, trötta fröknar och mycket mer. Zion är en av tre ungar med mörkare hy på en avdelning på sjutton barn. Tre. Av sjutton. Märkbart synlig. För vem som helst. Och det högg precis till i hjärtat av blotta tanken. Att hade det hatbrott som skedde i Trollhättan hänt på en förskola i Stockholm, hade just mitt barn kunnat vara ett av offren. Mitt barn. 

Så tänk dig för innan du skriver och postar det du tror är oskyldiga tankar och åsikter. För just dina ord kan föda nästa förövare. Ge näring åt den ilska och hat som finns där ute. Där ute i ditt trygga land, vårt land. Alla vi bär ett ansvar, gemensamt, oavsett hudfärg, religion eller härkomst. Alla är vi här. Och tillsammans är vi bättre. Vi måste vara det. För mitt barn. Och ditt. 

Some thoughts on what is happening in Sweden at the moment. Be kind people.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

To get the latest updates

>> <<

%d bloggers like this: