Welcome to

Akolorfulliving

Home / Food / Fine dining

Fine dining

På vår bröllopsdag för några veckor sedan hade jag och Kodjo bokat bord på Oaxen Krog, en gourmet restaurang i centrala Stockholm. Vi gillar att gå ut och äta och gärna testa nya maträtter vilket vi ofta gör när vi är ute och reser och hade aldrig varit på Oaxen tidigare. Stockholm har inte så där supermånga restauranger som kan skryta med en Michelin-stjärna och Oaxen är en av 3 som har två stjärnor. Fokus ligger på svenska, lokalt odlade råvaror som följer säsong. Lokalen är ett gammalt båthus och interiören är stilren med moderna inslag. All personal har någon form av Kulla-Gulla inspirerad uniform på sig, vet inte riktigt om ni ser det framför er men tänk linnetyg och förkläden, vilket jag tyckte förstärkte känslan av det rustikt och lite bonnigt svenska. Som att vara i en lada på landsbygden nånstans. Men ett par tusenlappar dyrare.

Man fick välja mellan två avsmakningsmenyer – en med 6 rätter och en med 10. Som de matvrakar vi är (med tidigare erfarenhet från fin-restauranger som vanligtvis serverar en enorm tallrik med en konstnärligt upplagd rödbeta på och lite sås i en fancy utsmetad Nike-swoosh, vilket i ärlighetens namn också visade sig vara fallet här) tog vi såklart 10-rätter alternativet. Eftersom Kodjo körde och jag skulle amma Zion senare på kvällen började vi med varsitt glas bubbel men valde sedan bort vinpaketet och satsade på juicepaketet istället (vilket visade sig vara ett intressant val). Det vi inte visste när vi slog på stort var att innan de 10 rätterna skulle det först serveras 10 förrätter. 10!

10+10 = 20 rätter

Grejen med bristen på alkohol i ett sånt läge blir även att (förutom att vin har den angenäma egenskapen att förhöja smaken på maten) man blir lagom berusad och motiverad att fortsätta äta. Eller så är man mot slutet så pass full att man inte märker av hur mätt man är. Här var det istället (trots att allt verkligen var supergott) att man nästan såg fram emot slutet och räknade hur många rätter man hade kvar. Nu ska jag inte överdriva och påstå att förrätterna var nämnvärt stora. Alltså vi snackar det här:

Det ni huvudsakligen ser är barr, som man inte skulle äta, utan det var där för ögats skull, inte för munnens. Det man åt var de där små vita sakerna och det som var undertill små knapriga knyten med en kräm i. Det vill säga inte supermycket mat i en servering men tillsammans med de övriga 19 rätterna, plus tiden man fick vänta emellan och all juice, gjorde att vi gick därifrån mer än mätta.

Trots att vi verkligen blev bjudna på en smakupplevelse så är man ju medveten om att det är det som är grejen med Fine dining restauranger – man vill erbjuda något unikt både vad gäller smak och komposition och vrider verkligen på varje sten i jakten på detta. Men ibland kan det bli en aning löjligt. Som att servera en rädisa, en babymorot och en svartrot på snurriga spett instuckna i vad som kan liknas vid en stock. Visst, de var så närodlade som de kunde bli, uppvuxna i Oaxens egna trädgård, men smakade de exceptionellt och utöver det vanliga? Nej. Och hur äter man egentligen en svartrot?


Middagen fortsatte i den andan. Bland annat som ni kan här blev vi serverade en grillad räka. Och det var inte vilken räka som helst fick vi veta. Nej det var en räka som alla andra restauranger inte vill ha, sånt som man egentligen slänger för att det inte är en särskilt fin räka, men just den räkan, den ser man till att ta tillvara på här. Så det kändes väldigt speciellt att vi fick äran att smaka en sån räka. En som ingen annan ville ha. Den åt vi.

På menyn fanns även mjölkfödd kalv – det unika var att den var uppfödd på mjölk, intressant tyckte vi, för vad är alla andra kalvar uppfödda på? Lite såna frågor dök upp längs raddan av rätter som serverades, kanske berodde det på sällskapet, eller kanske på bristen på vin (eller så innehöll juicen något vi inte hade räknat med) men vi hade lite roligt. Just eftersom det alltid blir lite töntigt när det ska vara en grej som blir lite för mycket av en grej. Förstår ni? När det blir onödigt pretentiöst. Även fast det ska vara enkelt. I jakten på den där unika upplevelsen. Och missförstå mig inte nu, det var en fantastisk måltid på alla sätt och vis, de övriga 16 rätterna var inte det minsta töntiga, de var så coola de bara kunde bli. Svenska, närodlade och i linje med säsong. Allt som allt – en speciell upplevelse, unik kanske man skulle kunna kalla den t o m.

  
  
  
  
  
  
  
  

Med oss hem fick vi en vacker låda choklad som jag tvingat Kodjo (trots hans tjat) att spara i flera veckor fram tills nu, men den tror jag att vi äter i helgen. Känner mig lite krasslig och vad passar då bättre än lite fancy chocolat?

For our anniversary a few weeks ago we had a reservation at Oaxen Krog, a gourmet restaurant in central Stockholm. We love to go out for dinner and try new dishes which we often do when we are traveling and had never been to Oaxen earlier. Stockholm doesn’t have super many restaurants that can boast a Michelin star and Oaxen is one of three that has two stars. The focus is on Swedish, locally grown season-based ingredients. The venue is an old boathouse and the interior is stylish with a modern twist. All the staff wear some form of Kulla-Gulla inspired uniform, I don’t really know if you get the reference but imagine linen and aprons, which I thought reinforced the feeling of the rustic and a little farmer-like Swedish. Like being in a barn in the countryside somewhere. But a couple hundred dollars more expensive.

We got to choose between two tasting menus – one with 6 dishes and one with 10. As the foodies we are (with previous experience from fine restaurants that typically serve a huge plate with an artisticly places beetroot and a little sauce in a fancy smeared Nike-swoosh, which in all honesty also proved to be the case here), we chose the 10-course option. Since Kodjo was driving and I had to breastfeed Zion later we started off with a glass of bubbly but then opted out the wine package and went for the juices instead (which turned out to be an interesting choice). What we didn’t know when we went all in was that before the 10 courses we would be served 10 starters. 10!

10 + 10 = 20 courses

The thing about the lack of alcohol in this case is (besides the fact that wine has the pleasant ability to enhance the flavor of food) that when you become slightly intoxicated you get motivated to continue eating. Or that you get so drunk in the end that you don’t notice how full you are. Instead (even though everything was really super good) we were almost looking forward to the end and counted how many dishes we had left. Now I won’t claim that the starters were significantly large.

What you mainly see in image nr 1 is softwood, which we didn’t eat, it was there merely to please the eye, not the mouth. What we ate were those little white things and the small crunchy dumplings with cream underneath them. That is not alot of food in one serving but along with the other 19 dishes, plus the time you had to wait in between and all the juice we drank, we did leave more than satisfied.

Even though we really got treated to a tasting experience that you can expect at a Fine dining restaurant – every single one of them want one thing – to offer something unique in terms of both flavor and composition and the surely turn every stone in search of that. But sometimes it can get a little ridiculous. As serving a radish, baby carrots and salsify on a giddy skewer inserted in what looked like a log (image 2-3). Sure, they were as locally grown as they could be in Oaxens own garden, but did they taste exceptional and extraordinary? No. And how do you eat a salsify?

The dinner continued in that spirit. Among other things, as you can see on one of the pictures we were served a grilled shrimp. And it was not any shrimp we were told. No it was a shrimp that none of the other restaurants wanted, a shrimp that all the others threw away because it’s not a particularly good shrimp, but here they made sure to save that particular shrimp. So it felt very special that we had the honor to taste one of those shrimps. One that no one else wanted. We ate it. (Image 4)

On the menu was also milk-bred calf – it was quite unique that it was milk-bred, interesting, we thought, what are all the other calves bred on? Some questions like that popped up along the dishes that were served, maybe it was because of the company, or perhaps the lack of wine (or maybe the juice contained something we didn’t expect) but we had some fun with it. It always gets a bit corny when something becomes too much of being the thing. Do you understand how I mean? When it gets unnecessarily pretentious. When it should be easy. When the pursuit of it overcomes that unique experience. And don’t misunderstand me now, it was a fantastic meal in every way, the other 16 dishes were not the least bit cheesy, they were so cool they could be. Swedish, locally grown and in line with the season. All in all – a special experience, unique you could even call it.

With us we got a beautiful box of chocolate that I made Kodjo (despite his nagging) to save for several weeks until now, but I think we’ll have it over the weekend. Feeling a little under the weather and what’s better then than some fancy chocolat?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

To get the latest updates

>> <<

%d bloggers like this: