Welcome to

Akolorfulliving

Home / Life / This blogging thing

This blogging thing

Jag har nu bloggat i ganska exakt två veckor. Två veckor som har varit väldigt roliga men också väldigt ångestfyllda. För det var inte bara att börja blogga visade det sig. Det är för många ett heltidsjobb och jag börjar förstå varför.

Visste ni t ex att utöver Instagram och Facebook så är Twitter och Pinterest de två största marknadsföringskanalerna om man har en blogg? Jag hade innan jag startade min varken använt det ena eller det andra. Det finns även verktyg online som kan analysera ditt Instagram flöde, vilken tid på dygnet som du får flest likes, när din målgrupp vanligtvis är online (morgon, lunch och eftermiddag då man vanligtvis plockar fram mobilen på väg till eller från jobbet kanske är självklart för de flesta som gjort det här ett tag, men det var det inte för mig, den oinvigda i den här världen) vilka filter folk oftast gillar och vilka hashtags man bör använda för att nå ut till så många som möjligt. Att “fashion” är en populär tag kanske inte är så konstigt men jag hade ingen aning om att “pink” och “cat” är minst lika poppis (förhoppningsvis inte i kombination). Utöver denna statistik samt mycket annat kan man även se hur många följare man fått under den senaste veckan, och kanske ännu mer intressant, hur många man tappat. För det händer på daglig basis att ens följe sjunker från 105 till 102. Och man tänker – varför, vad har jag gjort dessa 3, följ mig och håll er kvar goddamit. Och även om det kan vara sjukt spännande och nervkittlande att stalka människors online vanor så vill man ju såklart inte hitta en vän bland sina avföljare. Jag hittade ett par stycken (typ 3).

Man kan ju såklart göra det enkelt för sig och köpa followers, det är otroligt vanligt kan jag berätta, men det är tydligen inte en strategi att rekommendera i längden. För blir ens sida plötsligt en succé vill man ju också att den ska vara trovärdig, företag som vill samarbeta eller investera gynnas nämligen inte av att ens följe mestadels består av tomma konton. Instagram kör dessutom kontinuerliga räd och rensar dessa ur sitt system. Så står man där med inga kvar. Jag ska inte ljuga, jag har i de svagaste stunderna tänkt tanken.

Har man dessutom en Facebook sida så ska man ju självklart ladda ner appen “Page manager”, den är a och o. Och ni vet hur ni ibland får upp random sidor som ni aldrig varit inne på i erat feed? Det är tydligen så enkelt som att betala Facebook ett visst antal kronor per månad för att promota sin sida till en utvald grupp. Vill man till exempel marknadsföra sig mot ca 1500 modeintresserade tjejer i Stockholm med omnejd som någon gång varit inne på en liknande sida klickar man bara i rutan 48 kronor per månad och så är man där. I deras feed. Check.

För att inte tala om Google Analytics, som analyserar vart all trafik till bloggen kommer ifrån, en hel vetenskap som en rookie som mig inte ens är i närheten av att börja förstå sig på.

Jag gjorde en hel del research innan jag startade bloggen. Som för att citera min käre man är jag ju trots allt ”ett jävla kontrollfreak”. Ska jag göra något så måste det vara till 100%, annars får det vara. Och jag har ju trots allt köpt en domän som jag äger i 3 år. 3 år har jag commitat mig till att göra det här innan jag ens hade börjat. Allt eller inget. Så jag har gjort min hemläxa kan man säga.

Med allt detta som bakgrund kanske ni kan förstå att det inte bara är ett lustfyllt projekt det här med bloggandet. Det är bland annat en jakt på followers och likes, en hets i jämförelse med andra, ett evigt analyserande av all denna statistik och ett stressat schema av upplägg och bildflöde i diverse kanaler. För man måste ju kanalisera sin aktivitet till en viss tid för att så många som möjligt ska se vad man gör och förhoppningsvis bli intresserade. Annars försvinner man i mängden. I mängden av bilder och text. I det stora world wide web. Och vad är då poängen?

Min poäng är iallafall att jag startade bloggen av helt andra anledningar innan jag blev helt uppslukad av allt ovan. Jag har alltid velat skriva. Och alltid varit så otroligt rädd för att göra det. Rädd för att inte vara tillräckligt bra, att inte vara tillräckligt intressant och att misslyckas. Och att göra allt det offentligt. Att ständigt vara orolig för vad folk tycker och tänker om mig. För jag är i vanliga fall inte en särskilt filtrerad människa, är rätt öppen och säger precis vad jag tänker. På gott och ont. Att skriva vad jag tänker är en helt annan sak. Och att göra det på nätet där alla kan se är utlämnande i brist på bättre ordval.

Jag tog iallfall en paus. En liten sådan. Bara över helgen. För att det blev lite för mycket. Lite för mycket av allt och för lite av det som var poängen. Det jag insåg under helgen var att jag är nog egentligen inte den där tjejen som står framför en vägg i dagens outfit och blir fotad av sin högst motvilliga man i brist på fotograf som följer mig vart jag än går och sedan ingående beskriver vad hon har på sig och vart man kan köpa något liknande. Det finns så många andra därute som gör det så mycket bättre än mig. Och jag ska inte ljuga, mode är ett av mina intressen så det kommer nog hända att ett och annat inlägg framöver kommer att handla om just det, kanske bara inte i det formatet. Och jag är nog trots allt inte en särskilt bra recensent av de bästa brunchställena i Stockholm, det finns dedikerade sidor som skriver om sånt. Med det sagt så vill jag även där påpeka att jag älskar mat och uteliv och förmodligen inte kommer att hålla mig borta från dessa ämnen heller. Men jag kommer att göra det på mitt sätt.

En kompis skickade det här till mig:

”It takes 30 days to make a habit, 60 days to see progress and 90 days to see results”.

Nu är jag inte expert nog att uttala mig om detta stämmer eller inte. Men jag kan kontra med att det tog mig 14 dagar att få insikt. Insikt i varför jag vill göra det här men framförallt i vad jag inte vill göra med det här. I slutändan handlar det om att vara ärlig. Framförallt mot sig själv. Och om jag nu kan vara den jag är till 100% i verkligheten, kan jag nog committa mig till att vara det online. I 3 år iallafall, sen får vi se.

Vad gäller alla er som gått in och läst, kommenterat, delat och likeat – vi blir otroligt glada varje gång, jag och mitt ego. Och även om det inte är allt som det i slutändan ska handla om så betyder det mycket.

Tack för att ni tar er tid!


 

I’ve had this blog for almost two weeks now. Two weeks that have been fun but also filled with a lot of anxiety. Cause it turned out that it’s not to just start a blog. It’s a full time job for many and I’m starting to understand why.

Did you know that in addition to Instagram and Facebook, Twitter and Pinterest are the two main marketing channels if you are a blogger? Before I started mine I had used neither. There are also online tools that can analyze your Instagram feed, the time during a day that you receive the most likes, when your target audience is usually online (morning, lunch and afternoon when they usually pick up the phone on the way to or from work might be obvious to most that have done this for a while, but I had no idea) which filters that people usually like and what hashtags you should use to reach out to as many people as possible. That “fashion” is a popular tag may not be strange, but I had no idea that “pink” and “cat” is at least as popular (hopefully not used in combination). In addition to these statistics, and a lot more, you can also see how many followers you’ve gained in the past week, and perhaps even more interesting, how many you’ve lost. For it happens on a daily basis that one’s follower’s count drops from 105 to 102. And you think – why, what have I done to deserve this, follow me and just stay goddamit. And although it may be exciting to have a peek at people’s online habits, it’s not as fun to find a friend among your lost followers. I found a couple (like 3).

You can of course make it easy for yourself and buy followers, it is apparently really common, but obviously not a strategy recommended in the long run. Cause if your blog or site suddenly becomes a success you would want it to be credible, businesses or brands that want to cooperate or invest would not benefit if your entourage turns out to consist mostly of empty accounts. Instagram also continuously cleans such out of their system. So you are left with zero. I’m not gonna lie, I have in the weakest moments thought of the idea.

If you have a Facebook page, you should definitely download the app “Page Manager”, it is key. And you know how sometimes your feed shows random pages that you have never visited but might be interested in? Apparently it’s as simple as paying Facebook a couple of bucks each month to promote your page to a selected group. Would you, for example, like to market yourself towards 1500 young fashionistas in the Stockholm area who have ever visited a similar page just click the box that says $5 per month, and you are there. In their feed. Check.

Not to mention Google Analytics, that analyzes where all the traffic to your blog comes from, a world of science that a rookie like me isn’t even near to begin to understand.

I did a lot of research before I started my blog. To quote my dear husband, I am after all a “fucking control freak”. If I do anything, it must be 100%, or I’m not doing it. And I have, after all, purchased a domain that I now own for 3 years. 3 years that I have commited to before I even started. All or nothing. So you can say that I did my homework.

With all this in mind, perhaps you can understand that it hasn’t only been a fun project this blogging thing. So far. It is also a hunt for followers and likes, a comparison with others, an eternal analyzing of all this data, and a stressed schedule of posts and image flow through various channels. Because you have to channel your activity to a certain time for as many as possible to see what you do and hopefully become interested. Otherwise you’ll just be a disappearing number in the crowd. In the enormous amount of images and text. In the large world wide web. And what will then be the point?

My point is that I started the blog for other reasons before I became totally hung up on everything above. I always wanted to write. And I’ve always been so incredibly scared to do so. Afraid of not being good enough, not being interesting enough and in the end failing. And to do it all publicly. To constantly be worried about what people think and feel about me. For I am normally not a specially filtered person, on the contrary I’m quite open and say exactly what I think. For better or worse. To put that in writing is an entirely different matter. And to do it online where anyone can see is terrifying for lack of a better word.

I took a break. A short one. Just over the weekend. Because it became a little too much. A little too much of everything and too little of what the point was. What I realized over the weekend was that I’m probably not really that girl who stands in front of a wall in today’s outfit and has my photo taken from a thousand different angles by my highly reluctant husband, for want of a photographer who follows me wherever I go, and then describes in detail what she is wearing and where you can buy something similar. There are so many others out there that can do that so much better than me. And I’m not gonna lie, fashion is one of my interests, so it will probably happen that one and another post in the future will be about that particular topic, maybe just not in that format. And I’m probably after all not a very good critic of the best brunch places in Stockholm, there are dedicated pages writing about stuff like that. With that said, I also want to say that I love food and nightlife, and will probably not keep away from these subjects either. But I will do it my way.

A friend sent me this:

“It takes 30 days to make a habit, 60 days to see progress and 90 days to see results.”

Now I’m not expert enough to express my opinion on if this is correct or not. But I can counter with that it took me 14 days to get some insight. Insight into why I want to do this but most of all in what I don’t want to do with this. In the end, it’s about being true. Above all to myself. And if I’m not afraid of being who I am in reality, I can probably commit to be me online. For three years anyway, then we will see.

As for all of you who have read, followed, commented, shared and liked – we are incredibly grateful each time, my ego and I. And even if that is not everything that it should be about, it sure means a lot.

Thank you for taking the time!

 

4 thoughts on “This blogging thing”
  1. Jenny September 22, 2015 on 1:51 am Reply

    Me like, så fortsätt vara du så blir det bra! Och jag ser på insta när du uppdaterat bloggen 😊👍

  2. Elin September 24, 2015 on 8:59 pm Reply

    Gillar hur du skriver, skiljer sig mot alla andra (20tal) bloggar! Fräscht, syrligt och roligt!

    • Elin September 24, 2015 on 9:00 pm Reply

      Alltså alla 20isch bloggar jag läser. Inser att världen är full av tusentals bloggar!

    • olgaakolor September 24, 2015 on 11:50 pm Reply

      Tack Elin! Kul att höra! Och skönt att man ändå är lite annorlunda i mängden, kan vara knepigt att visa vem man är i skrift. Tack för att du läser!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

To get the latest updates

>> <<

%d bloggers like this: