Welcome to

Akolorfulliving

Home / Fitness / Give Yoga a Go

Give Yoga a Go

Om du som jag har svårt att sitta still under längre perioder är yoga förmodligen inte den roligaste eller mest fartfyllda träningsformen du kommer att testa i ditt liv. Jag har dessutom svårt att fokusera. Och slappna av. Så när jag i våras bestämde mig för att anmäla mig till prova-bikramyoga-i-30-dagar på Bikram Yoga Sthlm och fick med mig både min man och en gemensam killkompis var det inte bara en prövning i ovanstående färdigheter (mycket för att såväl fokus som avslappning i deras sällskap krävde ännu mer ansträngning än normalt). Till saken hör att bikramyoga, till skillnad från vanlig yoga, utövas i ett uppvärmt rum med hög luftfuktighet. Det vill säga i ungefär 40 graders värme. Som att befinna sig i en bastu ungefär. Och jag måste erkänna att jag har svårt för fler saker än att bara behålla fokus och slappna av. Jag har bland annat även svårt för värme (och kyla men det tar vi en annan gång). Och blir lätt klaustrofobisk i mindre rum. Jag är inte heller ett stort fan av svett. Att gemensamt svettas med andra människor som befinner sig en halv meter ifrån mig är ren och skär skräck. Bikramyoga var en svettfest.

Men det är en träningsform som jag i slutet av de 30 dagarna ändå lärde mig att uppskatta. Och kan tänka mig att göra om igen någon gång. Jag ska berätta varför.

Men först lite bakgrund.

Bikramyoga är en form av Hatha (who?) yoga bestående av 26 st kroppsrörelser. Det speciella är urvalet av rörelserna tillsammans med sammansättningen, värmen och luftfuktigheten. Bikramyoga är utformad för att värma upp och stretcha muskler, leder och senor i en viss ordning för att få bästa effekt. Vad som gör Bikramyoga unikt i jämförelse med andra yogaformer är att denna serie av rörelser utövas under 90 minuter i ett uppvärmt rum (38-40 grader).

Varje klass pågår i ungefär 90 minuter. Det kan kännas som en evighet om man jämför med de klasser man vanligtvis går på gym som brukar vara ca 50 minuter långa. Och det gör det de första gångerna. Känns oändligt, och omöjligt. Det speciella är även att alla gör exakt samma övningar i exakt samma ordningsföljd, oavsett om man är nybörjare och där för första gången eller om man är en regelbunden yogi (man får den titeln automatiskt om man gett sig in i dessa kretsar).

Bilden jag hoppas kunna förmedla av hur en klass ser ut är denna: veteranerna står alltid längst fram, man vill ju inte ha en darrande newbie som vajar omkring som ett litet skört träd i vinden och i 90 procent av fallen tappar balansen 2 sekunder in i en pose. Tanken är att man ska kunna ta lärdom av veteranerna och imitera deras perfekt genomförda rörelser och poser. Nybörjarna står med andra ord alltid längst bak. Bland veteranerna återfinns bland annat den otroligt viga tjejen i bikini som graciöst utför varje pose som om den vore det mest självklara i hennes värld, tänk er en balettdansös, har ni någonsin sett en sån falla? Här finns även den äldre seniga mannen med långt hår i tofs (kanske är han lite av en hippie men det gäller ju att sätta upp håret under svettfesten det är ganska solklart) som ser ut som att det enda han gjort under de 20 år han varit en yogi är att genom repetition finslipa varje rörelse, yoga och meditation är hans liv. Han är i sitt esse.

Och så längst bak – vi, vi som inte har en aning om vad vi håller på med (för någon längre introduktion eller förklaring är det inte tal om), vi som krampaktigt försöker hålla varje pose i mer än 2 sekunder, vi som försöker falla med någon slags pondus, vi som försöker hålla oss från att skratta när vi ser varandra, vi som måste se otroligt löjliga ut, vi som har glömt ta med den andra av de två obligatoriska handdukarna som man måste lägga ut på mattan och halvvägs in i en lektion blir upptäckta och tillsagda av läraren för vi har pinsamt nog lämnat en pöl av svett halvvägs in på grannens område, vi som undrar när det här egentligen är över, vi som fokuserar så mycket på varje rörelse att vi glömmer bort andningen (andningen som är en så stor del av att inte svimma), vi som blir yra, vi som försöker komma ut men blir stoppade av läraren på ett vänligt men bestämt sätt (det är värt att nämna att man helst inte får lämna salen under klassens gång, det är klart man får om man absolut måste men då måste man ta med sig skammen på vägen ut), vi som önskar att vi inte ätit innan (man bör inte äta eller dricka annat än vatten 2-3 timmar innan en klass), vi som precis insett att vi behöver göra nummer två och vi som mentalt är allt annanstans än här och nu.

Och man önskar att det vore över. Man undrar vad fan man har gett sig in på. Och man tänker på hur i helvete man ska klara av det här. Det gör man ca 5 klasser in. För efter 5 klasser behöver man inte tillkännage sig som nybörjare längre (de som gått 5 klasser eller färre räcker upp en hand i början av varje klass) och då är det skärpning som gäller. För man är kanske inte veteran men man är fan inte någon nybörjare. Man har gjort sig förtjänt av privilegiet att stå i mitten av salen, inte längst fram än, men inte längre längst bak. Nu gäller det att föregå med gott exempel för nybörjaren bakom.

Och någon gång runt den 8:e klassen (jag gick totalt 10 gånger) började det kännas bra, för mig (killarna kämpade med lite andra utmaningar som att få runt ena benet runt det andra pga vissa saker som hänger i vägen eller det där med armmuskler när man yogar kan ju också vara ett problem). Det var någon gång då som jag på riktigt förstod det där med andningen och vissa poser började make sense. För första gången kunde jag släppa världen utanför (jag som alltid tänker för mycket på allt annat än det jag gör för tillfället), för första gången sen jag blev mamma kunde jag släppa tanken på min son och vad han gjorde, om han var ok, om han andades, för jag andades, och jag var här och nu, utan någonstans att ta vägen (för man fick ju inte lämna salen) här och nu med andningen, i varje pose, och med varje andetag slappnade jag av. Och fann någon form av inre ro. När världen utanför inte längre var med. När den var utanför. Och jag var där. I salen. Med varje svettdroppe blev det plötsligt svalare. Ibland kände jag t o m en lätt bris någonstans ifrån. Och med varje pose var man en pose närmare slutet. För man kunde deras ordningsföljd vid det laget. Ett inre lugn infann sig. Och den rubbades inte förrän jag kom ut ur salen och in i omklädningsrummet där hon befann sig – hon som alltid, varje jävla gång, av någon outgrundlig anledning skulle insistera på att vrida ur sin dygnsura och svettdrypande yogamatta i handfatet bredvid mig. Det enda som rubbade mitt lugn var doften. Den fränt sura doften av svett. Sen tog de 30 dagarna slut och med dem även lugnet, och doften.

Så vad fick jag ut av min yoga-upplevelse kan man fråga sig? Några resultat av regelbunden träning sägs vara starkare och mer tonade muskler, ökad rörlighet, förbättrad fokus och koncentration, ökad ämnesomsättning och förbränning, ökad mental klarhet och stressreduktion, förbättrad balans och koordinationsförmåga.

Jag fick nog definitivt bättre fokus och koncentration (där och då, som sen kanske höll sig kvar i någon vecka, man är ju den man är trots allt). Jag blev nog inte nämnvärt smalare och balansen är lika rubbad som den var innan. Om inte annat så var det här en ny erfarenhet, en upplevelse, en rolig grej att testa som jag absolut skulle rekommendera till en vän. Jag känner t o m en kille som tog en tjej på en första dejt på bikram yoga. Den ni! Skulle jag göra det igen? Absolut, kanske om ett år. Eller tio.

Ni som blev sugna på att testa bikramyoga kan läsa mer på www.bikramyogasthlm.se 

Namaste!

image

If you’re anything like me and find it difficult to sit still for long periods of time – yoga will probably not be the most fun or exciting form of exercise for you. I also have trouble focusing. And relaxing. So when I decided to test bikram yoga for 30 days at Bikram Yoga Sthlm and was able to get both my husband and a friend to tag along, it was not only a test of the above (both the ability to focus and relax in their company requires more effort than normal). The thing is that bikram yoga, unlike regular yoga, is done in a heated room with high humidity. That is about 104 degrees. Like being in a sauna. And I must confess that I have other difficulties than just maintaining focus and relaxing. I can’t stand when it’s too hot (or too cold for that matter but that’s another story). And I become claustrophobic in closed environments. I’m also not a big fan of sweat. To sweat together with other people who are basically in my space is pure horror. Bikram yoga was a sweat fest.

But it is a form of training that I at the end of the 30 days learned to appreciate. And could imagine doing again sometime. I’ll tell you why.

But first a little background.

Bikram is a form of Hatha (who?) Yoga consisting of 26 body movements. The special thing about it is the selection of the movements together with the heat and humidity. Bikram yoga is designed to warm up and stretch muscles and joints in a certain order to get the best effect. What makes Bikram unique in comparison to other forms of yoga is that this series of movements are practiced for 90 minutes in a heated room (about 100 degrees Celsius).

Each class lasts approximately 90 minutes. It can feel like an eternity if you compare with the classes you usually take at the gym that last for about 50 minutes. And that’s exactly how it feels the first few times. Infinite, and impossible. During the class – you do exactly the same exercises in the exact same order as everyone else, no matter if you are a beginner and there for the first time or if you are a regular yogi (one gets the title automatically when initiated into these circles). The picture I hope to convey of how a class looks like is this: the veterans are always at the front, you do not want to have a trembling newbie swaying around like a small fragile tree in the wind losing balance two seconds into a pose 90 percent of the time. The idea is to learn from the veterans and imitate their perfectly executed movements and poses. The beginners are in other words, always at the back. Among the veterans is the incredibly agile girl in bikini gracefully performing each pose as if it were the most obvious thing in her world, imagine a ballet dancer, have you ever seen one fall? There is also the older wiry man with long grey hair in a pony tail (he might be a hippie but it is a matter of putting your hair up when joining the sweat party, it is quite obvious) that looks like the only thing he’s done in the 20 years he has been a yogi is that through repetition perfecting every movement, yoga and meditation is his life. He is in his element.

And farthest at the back you’ll find us, those of us who have no idea what we are doing (for any long introduction or explanation is out of the question), those of us that desperately try to hold each pose for more than two seconds, those of us who are trying to fall with some kind of grace, those of us that are trying to keep from laughing when we see each other, we must look incredibly ridiculous, those of us that forgot to bring the second of the two mandatory towels that must be put out on the carpet and halfway into a lesson are discovered and lectured by the teacher because we embarrassingly enough have left a puddle of sweat halfway into the neighbor’s space, those of us that wonder when this will be over, those of us that are focusing so much on every movement that we forget to breath (breathing that is such a big part of not fainting), those of us that get dizzy, those of us that are trying to get out but get stopped by the teacher in a friendly but firm way (it is worth mentioning that you’re not allowed to leave during the class, or of course you can if you absolutely must, but then you’ll have to bring the shame with you on the way out), those of us that wish we hadn’t eaten before (you shouldn’t eat or drink anything but water 2-3 hours before a class), those of us that just realized that we need to do number two, those of us that are mentally everywhere else than here and now.

And you wish that it was over. You wonder what the hell you’re doing this for. And you think about how in the world you’re gonna make it. And that you do for about 5 classes. For after making it through the first 5 times, you don’t need to announce yourself as a newbie anymore (those that have gone to fewer have to raise their hand in the beginning of each class) and now you need to step up your game. Cause you may not yet be a veteran but you sure as hell ain’t no damn newbie no more. You’ve earned the privilege to stand in the middle of the room, not at the front just yet, but no longer at the back. And now you have to set a good example for the newbie behind you.

And sometime around the 8th class (I went a total of 10 times) it started to feel good, at least it did for me (the guys struggled with some other challenges like getting one leg around the other without the manhood getting in the way or having arm muscles can be problematic when doing yoga). It was about that 8th class that I really understood the whole breathing thing and some of the poses began to make sense. For the first time, I could let the outside world stay outside(I always think too much about any other thing than what I am doing at the moment), for the first time since I became a mother, I could stop thinking about my son and what he was doing, if he was ok, if he was breathing, because I was breathing, and I was here and now, without anywhere to go (you couldn’t walk out during class anyway) here and now with the breathing, in every pose, and with every new breath I relaxed a bit more. And found some kind of inner peace. When the outside world was no longer within. When it was outside. And I was there. In that class. With every drop of sweat it suddenly got a bit cooler. Sometimes I could even feel a light breeze from somewhere. And with each pose I was one pose closer to the end. For I knew their sequence at that point. An inner calm appeared. And it wasn’t disturbed until I came out of the class and into the locker room where she was – the girl that always, every damn time, for some reason insisted on wringing out her acidic and sweat dripping yoga mat in the sink next to me. The only thing that disturbed my peace was the smell. The pungently sour smell of sweat. And then the 30 days ended, and with them so did the smell.

So what did I get out of my yoga experience? Some results of regular exercise are stronger and more toned muscles, increased mobility, improved focus and concentration, increased metabolic rate and burning, increased mental clarity and stress reduction, improved balance and coordination.

I definitely got better focus and concentration (there and then, that maybe lasted for a week, at the end of the day you are who you are). I probably didn’t get any skinnier, and my balance is just as bad as it was before. If nothing else, this was a new experience, an experience, a fun thing to try, that I definitely would recommend to a friend. I even know a guy that once took a girl to do bikram yoga on a first date, how about that! Would I do it again? Absolutely, in maybe a year. Or give it ten.

Namaste!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

To get the latest updates

>> <<

%d bloggers like this: